---

Jag står alldeles utanför ditt rum, utanför dörren som leder in till toaletten. Tittar upp på dig och in i dina ögon, de är stora och svarta. Jag kommer ihåg att jag hade svårt att hålla kvar blicken och fick kisa. Det var lite otäckt att dina pupillrar var så stora. Jag kommer ihåg telefonen som stod på sängbordet och sällskapsrummet som låg lite längre bort till höger då man klev ut från ditt rum, det fanns ett piano där som jag brukade klinka lite på. Jag kommer inte alls ihåg om du var rädd, ledsen eller arg. Viste du om du skulle få se mig igen eller var det sådana tankar som var för jobbiga att ha. Men man vet ju aldrig, saker har ju gått fel förr.

Du firade tydligen nyåret själv genom att titta på fyrverkerierna över slottet, det hade jag inte en aning om fören igår. Varför var inte vi där? Jag hade velat.

Jag kommer ihåg när jag sitter på ryggstödet i soffan och stryker med fingret längs din nacke. Det kändes konstigt och nästan lite äckligt, jag rös till lite och kände igen. Frågade om det kändes konstigt, men du sa Nej. Idag känns det inte konstigt längre och det syns nästan inte heller. Mina tankar kan bara få fram en svag bild av den dagen ni berättade det, men det är bara suddiga bilder och svaga ord. Jag kommer bara ihåg att jag kände mig helt oberörd, nästa kall. Jag förstod nog inte riktigt då och nu är det ett minne jag knappt kan få fram längre. Det måste ha varit chocken som fick mig att inte reagera och sedan raderat minnena från mitt huvud. Och nu vill jag inte annat än att minnas allt. Så jag slipper bli ledsen nu när vi pratar om det, och jag får höra vad som sades till dig och hur vissa behandlade dig, och att få höra att du var själv, att jag inte var där i väntrummet  med mamma.

Vi klarade oss och du är här idag.
Men jag kan fortfarande inte riktigt svälja att jag inte minns.

---